Sista fikat...

Igår var sista fikat med "Hockeyänkan" innan hon far. Såg ut som det kom en tår i ena ögonvrån, och känner jag henne rätt så gjorde det oxå.

På något sätt är det så fint att gråta.

Att man känner så mycket.

Önskar ofta att man grät mer för att man var ledsen, inte bara för att man är arg och så besviken att det är det enda utloppet för ilska. För så är det ofta för mig. Då blir att gråta ett svaghetstecken ... Då är det inte längre lika fint.

Har ingen lunch med mig idag.
Undra vad det blir att äta. Puhu... lunch på stan är dyrt men ack så mumsigt. Jag ska ju spara pengar. MM och jag ska ju ut och resa, och då måte man man ju hålla pengarna i styr.

Men ack ack, bara en lunch till =)